Tidig 40-årskris?

4 kommentarer

Jag precis som många andra är aktiv på sociala medier och blir matad med intryck från bilder både utomlands och fjällen (för detta dras jag till extra mycket just nu) och blir både inspirerad och förvirrad av kloka ord och berättelser om att leva sina drömmar. 

Det är väldigt lätt hänt att man bakar samman flera personer/bilder/berättelser i en kaka och det blir istället ett prestationskrav istället för en inspirerande dröm att uppnå. Känner du igen dig i detta? 

Jag vet inte om jag har en tidig 40-årskris (jag är 37 år för den som inte vet det) eller om det är tankar på förändring, eller förbättring, efter utmattningen för att inte hamna där igen som spökar. En väldigt stark drivkraft är att inte prioritera bort mina behov och önskemål som tidigare, det är jag säker på.

Jag vill ha mer tid med familjen (det är jag nog inte så ensam om att känna misstänker jag?!), jag vill vara utomhus mer, jag vill göra mer för att hjälpa andra som inte har dessa i-landsproblem (såg du bilden på instagram idag om detta?) och jag vill till fjällen. Just det sista tänker jag på dagligen faktiskt. Upp på fjället med en 360 graders vy över fjället och naturen. Har aldrig kunnat skaka av mig den vyn på näthinnan sen jag sprang Axa Fjällmaraton och det vill jag heller inte. 

Här skulle jag gärna vara nu

Jag antar att jag precis som många andra drömmer om något bortanför ekorrhjulet som livet ibland är med hämtning/lämning, pendling, vab, städning och matlagning osv. Framförallt pendling med kommunaltrafiken är för mig en nagel i ögat, en stressfaktor och det största minuset med Stockholm eller storstäder överlag. 

Jag kommer inte fram till något just nu, utan tar ett djupt andetag och accepterar och gör det bästa av att just nu är det fullt ös och svårt att göra något åt detta, men låter tanken gro till att landa i vad som är bäst för MIG och MIN FAMILJ. 

Tack för att du läste så här långt och lät mig babbla av mig lite. Nu ska jag ta en kopp te och lussebulle och njuta av första advent. Gör du något extra denna dagen till ära? Här är det typ snöstorm och förkylningar så vi har bara innemys idag. 

FacebookTwitterEmailLinkedIn

En bra dag! 

4 kommentarer

Jag börjar verkligen landa i att uppskatta detaljerna nu, de som gör att dagen och livet känns bra. De stunder som lyser över de mindre bra och skapar en fin känsla i kropp och själ. 

Inatt fick jag sova ut. Vaknade av mig själv. Hörde Lucas nere i köket och fick bråttom upp, sugen att starta dagen med mina kärlekar. Det blev en lugn start på dagen, med massa skratt och mys.

Så här startar mina dagar väldigt sällan med en 1-, och 3-åring i familjen. I det stora hela är det väldigt tufft att vara småbarnsförälder, men det finns många underbara stunder. Jag håller på att lära mig att uppskatta de stunderna och låta dem ge mig energi istället för att låta de mindre bra stunderna dra ner mig. Jag har märkt att den inställningen hjälper mig att ta bättre beslut för min hälsa. Därmed inte sagt att jag tappar greppet totalt ibland, det skulle vara så sjukt pretentiöst att inte påpeka det. Jag är fortfarande mänsklig. 

Idag tog jag beslutet att ta en promenad efter att jag lämnat grabbarna på dagis. Gå hem och ta en till kopp the i soffan medan jag tittar på ett, eller två, avsnitt av Vänner. Idag har jag tre saker på min agenda. Det räcker för idag. 

Vad gör du idag? 

En underbar helg fyllde på energikontot. 

FacebookTwitterEmailLinkedIn

Damn it, jag gör det igen!

12 kommentarer

En fråga jag brukar ställa mig själv är ”Varför håller jag inte fast vid en rutin om den funkar?” I detta fall kanske det inte handlar om en rutin, utan snarare en fråga om attityd eller självmedkänsla.

En stor anledning till att jag blev utmattad var bristen på kärlek till mig själv, en oförmåga att prioritera mig själv. Jag satte mina barn, min man och allt och alla andra före mig själv. Dvs det fanns inte utrymme för att ta hand om mig, mitt välmående, min hälsa. Jag tror tyvärr att detta är en gemensam nämnare för många som blir utmattade, ett fröken eller herr duktig syndrom som inte är särskilt positivt för individen. Ingen begärde det av mig, men en blandning av kontrollbehov och stor omsorg om andra gjorde att det blev så. Jag är en snäll person. Snäll upplevs av vissa som negativt, och det håller jag inte med om. Snäll är bara ett annat ord för vänlig, problemet var att jag var FÖR snäll. Mot andra, men väldigt hård mot mig själv.

Jag jobbar verkligen på min självmedkänsla. Självmedkänsla det är att stötta sig själv i motgångar istället för att reagera med hård inre kritik eller kräva av sig själv att vara perfekt i alla lägen. Inte konstigt att jag blev utmattad så här i efterhand så hård jag var mot mig själv, som även mina bästa vänner vittnar om.

Men imorse vaknade jag sådär trött i själen som jag var innan jag blev utmattad. Det har dels med vår minsting att göra som tyvärr trendar att vakna tidigare och tidigare och som numer vaknar 4,40. Med ett skrik, hjärtat rusar upp i taket av chock. Så det bidrar, men idag kände jag att något annat låg bakom. Den där gnagande känslan av att jag höll på att tappa mig själv och mina behov igen. Så efter att vi lämnat barnen på dagis så kraschade jag först i soffan och tänkte kolla på någon feelgood film eller serie. Men så tittade jag ut och såg all den vackra, fluffiga snön och insåg att jag höll på att ta på mig en offerkofta. Och då blev jag motiverad att hantera detta på ett annat sätt. Så jag tog på mig och gick ut på en promenad. Lyssnade på mina knarrande fotsteg i snön och klassisk musik i hörlurarna. Efter nästan en timmes promenad så började mina tankar ta nya former och se nya lösningar. Samtidigt sprack molnen upp och solen kittlade mig i ansiktet. Det var en magisk känsla, som att naturen kramade om mig och hyllade mig för mitt beslut. Sen gick jag hem och mediterade i 15 min och började prata lösningar med min man. Sen började jag direkt sätta bollen i rullning för att sätta lösningarna i action.

Jag känner mig väldigt stolt över mig själv. Jag har lärt mig något av allt detta. Det är ok att dippa men inte för länge, det blir inget bättre av. Jag dippar men kommer väldigt snabbt upp igen. Jag ber om hjälp och jag står upp för mig själv. Jag är stolt över mig själv. Nu känns det bättre. Och naturen denna förmiddag, ahh. Tog massa kort för att föreviga och dela den underbara känslan som jag fick av denna timme.

Är du bra på att sätta dig själv först, vågar du vara lite ”ego”?

wpid-wp-image-1009302218jpg.jpg

 

 

FacebookTwitterEmailLinkedIn

Throwback thursday

4 kommentarer

Jag är snart 40 år gammal, om tre år. Gör detta att jag känner mig gammal och klok? I vissa lägen känner jag mig, inte gammal, men klok. Och ibland känner jag mig väldigt ung och omogen.

Jag tänkte på det imorse när jag var på väg till jobbet. Vad är det som gör mig till den jag är, eller gjort mig till den jag är?

Stort självförtroende men liten självkänsla 

The story of my life tills för cirka 6-7 år sedan. Jag var klassens pajas, en populär tjej som på ytan såg ut att ha en bra självkänsla, ett bra liv. Men så var inte fallet. Jag inser nu att jag krävt väldigt mycket av mig själv, att bevisa för mig själv vad jag är värd. Att jag inte tillåtit andra människor att hjälpa mig, och fram tills jag träffade min man så kände jag mig väldigt ensam, trots många vänner. Jag hade ett socialt liv med massa kul inbokat.

Ett mentalt breakdown har lett mig dit jag är nu

Vägen har varit väldigt krokig och lång även om jag försökt skynda på processen många gånger utan att lyckas. När jag gick Hälsopedagogiska programmet på Högskolan i Gävle läste vi en kurs om stress och fick i den prova på mental träning i form av mindfulness. Vi satt tillsammans i mindre grupper i ett rum vid ett runt bord. Vi blev ombedda att sitta i tystnad och blunda några minuter, jag minns inte hur länge vi skulle sitta. För jag började väldigt snart att hyperventilera. Läraren tog mig åt sidan i ett annat rum och förklarade att detta är en vanlig reaktion om man har massa grejer inom sig som man försökt lägga locket på.

Där började en lång resa med olika samtalsterapeuter för att lösa upp alla knutar och jobbiga tankar och känslor som fanns inom mig. Men där började också den jag är idag att formas.

Det har, pardon my french, varit en jävligt jobbig väg att gå men också lika viktig att gå. För det har gjort mig, på gott och ont, till den jag är nu.

Och nu då?

Jag vet vem jag är, jag vet mina styrkor och svagheter. Jag är ödmjuk för att jag aldrig blir ”klar” och det kan jag känna både frustration inför men ökar också spänningen på livet. Jag står stadigt på jorden, men ibland fladdrar jag iväg och då tar jag hjälp av framförallt min man att ta ner mig på jorden. Nu är jag mamma och det grundar mig men gör mig också väldigt medveten om mig själv som förebild för dem.

När jag gick in i väggen så fick jag kontakt med en kurator. Hon var toppen första två tillfällena för hon bekräftade mig på ett sätt som jag behövde höra av en utomstående. Men vid tredje tillfället började hon prata om mitt förflutna, och då insåg jag att jag var klar med många tidigare smärtor. Att utmattningen (som jag ska skriva mer om) berodde på händelser och beslut framförallt för en tidsperiod som började cirka ett år innan jag faktiskt inte orkade mer.

Jag blir aldrig klar, men jag är klar med mitt förflutna. Det som gjorde så ont och skapade mycket ångest och smärta. Det är en annan Maria, en som jag bara vill krama och hålla om.

Jag jobbar fortfarande på att be om hjälp och har blivit mycket bättre på det anser jag. Jag ställer inte så stora krav på mig själv och jag lyssnar till min inre röst. Jag lägger in stunder för vila och återhämtning kontinuerligt då jag kan checka av med mig själv vilka mina behov är nu. Precis som jag tränar fysiskt varje dag så tränar jag mentalt varje dag. Numer avslutar jag varje dag med meditation och ÄLSKAR det.

Jag vill avsluta med några citat som fångade min uppmärksamhet i samband med detta inlägg men också fråga dig om du brukar se bakåt och reflektera om det fortfarande påverkar dig idag? Och i så fall på vilket sätt, håller det dig tillbaka eller hjälper det dig framåt?

”Vår bakgrund och våra omständigheter må ha påverkat vilka vi är, men vi är nu ansvariga för vilka vi vill bli i framtiden.”

”Den mest inflytelserika person du kommer att prata med idag är du, så var noga med vad du säger till dig själv.”

Du befinner dig idag där dina tankar fört dig och imorgon kommer du att befinna dig där dina tankar tagit dig.

Bjuder även på några bilder från mitt tidigare liv

Det var mycket fest och försök att vara festens centrum. Blir trött bara att tänka på det… 

Jobbade i Vemdalen en månad 2008. Vemdalen och att kunna åka skidor varje dag var fantastiskt men trivdes inte med mina kollegor, boendet eller jobbet. Numer vårdar jag min tid för mycket att ge mig in i åtaganden som inte känns rätt i magen. 

Med familjen, och återigen pajasen som alltid ska vara i centrum. Det har varit utmattande rent känslomässigt att vara sån. Jag är fortfarande en pajas men jag behöver inte stå i centrum, jag är tillräckligt trygg i mig själv för att inte söka bekräftelse som jag gjorde tidigare.

Sen kom han in i bilden och allt förändrades. Som Laleh sjunger, det kommer aldrig bli som förr. Nä bara bli bättre. En fin sång både till text och musik. 

 

FacebookTwitterEmailLinkedIn

Träning för livet, varje dag

2 kommentarer

Jag vill i alla mina kanaler förmedla inspiration till att bli ditt bästa jag, att förstå dina prioriteringar och att fylla dina dagar med positiv energi. Dvs träning för livet, inte bara den fysiska träningen utan den mentala för en hållbar vardag på kort och lång sikt.

Hur tänker du kring träning, allt eller inget? Antingen en timmes träning eller ingen alls? 

Jag har insett att det har blivit si och så med träning för mig den senaste tiden. Eller snarare den med en fokuserad planering på gymet. Däremot är jag aktiv varje dag, går cirka en timme varje dag, står på jobbet och jobbar dagligen med att aktivera mitt trötta säte.

NYA TAG. Jag har tappat min motivation, mitt syfte. Som utan tvekan är för att jag mår så bra av det. 

November mål 15 min om dagen

Jag jobbar ju på ett gym nu och inser lyxen med det och att det måste jag ju dra fördel av de dagar jag är där. Men behöver under november prioritera jobb då vi gör väldigt mycket jobb med Bootrun – Löpning för alla nu inför spännande event och en nylansering av organisationen kan man säga. Så det blir fokus på vardagsmotion men även rumpa och kärlek till mammamagen. För jag vill träna varje dag, men kör kortare pass för att hinna med. Det är nog mitt bästa trick i min livssituation för att det ska bli av. Lite men ofta. Hur gör du? Så fort mitt säte är igång och inte lägger så mycket onödig belastning på mina knän så kommer dock dosen öka sakta men säkert för då ska jag börja sikta på längre distanser i traillöpningen igen. Längtar!

Decemberträning

Förra året gjorde jag en julkalender med enkla övningar som uppskattades väldigt mycket så det är jag sugen på att göra igen. Skulle du vilja att jag gör om det? Det skulle jag också bli peppad av. Då håller jag också på att testa övningar inför en styrketräningsklass för mina kära Bootrun löpare så då kan ni få vara mina eminenta testpersoner för dem. Är du med?

FacebookTwitterEmailLinkedIn