From Livet

Vit Jul och nyårsfirande! 

Jag tycker att Vit Jul intiativet är ett oerhört bra och viktigt intiativ för att barn inte ska behöva växa upp och få sin barndom och/eller högtider förstörda. 

Jag minns det själv alldeles för tydligt. Berusade män och kvinnor som bad mig sätta mig i knät och sluddrade otydliga och inte alla gånger barnsäkra ord med sin alkoholstinkande alkohol i mitt ansikte. Jag minns tydligt det obehag jag kände när jag förstod att detta inte var bra, eller rätt. Det var mycket fester hemma hos oss när jag var liten. Det var det nog hos många av mina vänner, det var inte samma medvetenhet som idag. Tror jag. 

Jag har vuxit upp med för mycket alkohol, och de problem och beteenden som det fört med sig. Sett människor förändras helt när de ”fått lite innanför västen”. Jag känner än idag ett stort obehag när människor börjar lukta, kanske sluddra lite eller börjar prata för högt och för mycket om sånt de inte pratar om annars. 

Jag ville inte det, men det var det enda jag visste om. Så jag började festa tidigt. Var 14 år första gången jag var berusad. Jag använde det nog som en flykt från vardagen där jag kände väldigt mycket ångest och ensamhet. Jag funderade på självmord men hade inte modet. Tack och lov. Jag delade mitt liv med en kille (vi var för unga för att kalla honom en man) där total brist på kommunikation i vardagen ledde till hårda ord, tårar och ibland slag mot varandra när vi drack. Då fann jag ord att uttrycka min oro, ångest och frustration över att känna så. Det var ingen bra relation men den varade 8 år och gjorde mig destruktiv. 

Jag drack enorma mängder, det är läskigt att tänka på hur mycket jag var förmögen att dricka utan att tuppa av. En vanlig konsumtion var en flaska vin och tre cider. Själv. På förfesten. Och så några öl på utestället för att inte nyktra till. Dagen efter ville jag sjunka igenom jorden av ångest och illamående. 9 av 10 kvällar gjorde jag något som jag inte borde gjort. Jag fortsatte vara väldigt destruktiv. Jag kunde skälla ut mina vänner utan anledning, vända min smärta mot dem. 

Jag fungerade i vardagen, på utsidan syntes inget. Jag ansågs som en charmig, ambitiös och framåt tjej och senare ung kvinna. Men insidan var svart, jag kunde inte sova på nätterna. Jag kände djup ångest varje dag, och trodde alltid att folk tittade snett på mig och tyckte jag var dum i huvudet. Jag saknade totalt självkänsla men de som inte kände mig ordentligt fattade inte. Ni som fattade och tog skit och ändå finns kvar, för er är jag evigt tacksam!!

9 av 10 festkvällar slutade med tårar eller något annat som ett rop på hjälp. Det fanns de som försökte hjälpa mig men trots att jag ville ha deras hjälp kände jag mig så värdelös att jag stötte bort dem.

Du måste själv vilja det för att få till en förändring!! Jag var 23 eller 24 år när det kom en vändning. En som skulle ta cirka 6 år innan det verkligen blev en långvarig förändring. Jag studerade till hälsopedagog och en lärare såg mig, verkligen såg mig och satte mig i kontakt med kurator på skolan. Efter några sessioner hade mitt förtroende blivit bättre för henne. Vid en session fick jag nog. Hade på söndagen legat i fosterställning i sängen av så djup ångest efter en fest. Vad jag gjorde tar för lång tid att återberätta så du kanske förstår att det fanns verkligen anledning till ångest. Jag skämdes så, vågade inte gå ut och svarade inte på sms och telefonsamtal. 

Så jag gick in till henne och sa att jag vill inte leva men jag vill inte dö. Ett gemensamt beslut ledde till några år med antidepressiva. Jag slutade inte festa och vara destruktiv men de räddade mig ändå. Plötsligt blev terapin verkligen till stor hjälp. 

När jag var 28 år så började jag jobba på ett jobb som erbjöd sina anställda hälsoundersökning varannat år. Blodprover, mätningar och frågeformulär. Ett formulär handlade om alkohol. Jag skrev i mina svar helt ärligt. Vid nästa möte då läkaren skulle berätta om hur alla prover och mätningar gått så tog hen upp det här med alkohol och uttryckte en djup oro över min konsumtion. Hen nämnde tom ordet missbrukare. Det blev det uppvaknande jag behövde!! 

Jag slutade inte festa men skar ner från 1-2 fester i veckan till kanske 1 gång i månaden, ibland mer sällan än så. Ju mindre jag drack och rörde mig i dessa miljöer desto bättre mådde jag. Jag hade slutat med antidepressiva för några år sedan och fortsatte med terapin. Vi började prata om annat, om ämnen som handlade om mig, mina drömmar och en framtid utan destruktiva beteenden. 

Jag fick en egen lägenhet, fast jobb och jag landade på båda fötterna. Kände mig äntligen trygg i mig själv. Nu var jag 31 år gammal och festade kanske 3 ggr per år. Jag hade kontroll över mitt alkoholintag och jag mådde äntligen bra. Jag hade både god självkänsla och självförtroende, även om det är något jag måste jobba för hela livet. Och så fann jag kärleken, min klippa, mannen som fick alla stormar att lägga sig. 

Jag är inte nykterist idag, jag kan ta ett glas till maten ibland. Trots läkarens ord såg eller ser inte jag mig själv som en fd missbrukare men mina lärdomar har gett mig erfarenheter som jag helst skulle vilja vara utan men som också gör att jag fortfarande känner en oro för att bli berusad. För mycket av det goda förändrar mig och mitt omdöme, inget snack om saken.

Därför kommer jag aldrig någonsin att bli full inför mina barn! Alkohol och barn går inte ihop. Jag upplever inte att de känner en oro över att vi tar ett glas vin till maten, men det händer också så sällan. 

Vi kommer inte ha fest där de är närvarande, jag kommer inte tillåta någon att bli full och närgången mot dem oavsett deras intentioner. 

På julafton drack jag en alkoholfri öl, och på nyår skålade vi med prosecco efter att barnen somnat. 

Vit Jul är ett bra intiativ men för mig är det vitt år som gäller. Mina söner ska aldrig behöva uppleva en oro över att jag är berusad. Jag vill vara en bra förebild när de själva kommer in i tonåren och kommer i kontakt med alkohol. Ge dem bra värderingar som gör att de ringer hem till oss och ber oss hämta dem, var de än är och hur sent det än är. Än att de ger sig in i slagsmål, slår en tjej eller är med i en krock. Där alkohol går in går vettet ut. 

Hur avslutar men ett så utlämnande inlägg i detta ämne? Tänk på barnen! Låt dem få en trygg uppväxt fylld med kärlek, bus och kramar istället för oro, tårar och ångest. 

Och om du inte har barn, tänk över din egen konsumtion. Har du kontroll över den? Kan du sluta dricka efter ett glas? Eller slutat det alltid med att det blir fler än vad du tänkt? 

Var rädda om varandra därute!! 

Nytt år, nya möjligheter!

Jag tror inte på nyårslöften men däremot håller jag med om att det nya året är en fantastisk tid att se tillbaka och stämma av med sig själv vad jag fyllt förra året med och inventera hur jag vill fylla det nya. 

Fyll inte livet med dagar,

fyll dagarna med liv

Mitt ledord för 2017 är MOD. Mod att följa mina drömmar, det som får det att kittla i magen och som jag blir glad av. Men när det blir läskigt och obekvämt tenderar många, likaså jag, att backa för att rädslan tar över. 

2017 är året då jag vill vara modig och gå utanför min bekvämlighetszon och visa på att jag är en personlig tränare och löpcoach att räkna med. Jag får hela tiden nya följare på instagram och det är både lite läskigt men samtidigt superkul!! Peppar mig massor att faktiskt visa hur mycket tid, energi och pengar jag lägger ner på att förkovra mig i mer kunskap hela tiden. Men också rehabilitera och stärka mig efter två barn på mindre än två år och en utmattning. Det tycks vara väldigt uppskattat med mina filmade övningar där?!! 

Jag ser fram emot samarbeten med företag och både engagerade och kompetenta kvinnor för att jobba med hälsa inifrån och ut, precis så som jag vill jobba. 

Jag ser väldigt mycket fram emot att komma igång med löpningen som jag valt att avstå några månader pga smärtande knän. Men nu är jag redo att, sakta men säkert, ta mig an nya trailmöjligheter.

TID är också ett annat ord som kommer styra mig, att effektivisera och tacka nej för att kunna lägga mer tid på det jag vill. Familj, vänner, egen träning, utflykter, företaget. Och bloggen. Den var jag ovilligt tvungen att skära ner på när utmattningen var ett faktum. Jag tänker dock mycket på allt jag vill förmedla och att jag skulle vilja vara mer aktiv här. 

På söndag startar jag upp mitt eget koncept STRONG, styrketräning för löpare som varit väldigt framgångsrikt då det minskat skador och gjort löpningen roligare för samtliga. Finns platser kvar om du är sugen att hänga på! 

Och på måndag startar Hälsosatsningen igång som jag gör tillsammans med Annika, ett samarbete som vi tror på väldigt mycket då det är något vi båda önskade. Här finns också ett fåtal platser kvar så maila på info@bootrun.se om du vill vara med. Hur ser du på 2017? Business as usual eller nya mål och tankar vad du vill göra? 

Damn it, jag gör det igen!

En fråga jag brukar ställa mig själv är ”Varför håller jag inte fast vid en rutin om den funkar?” I detta fall kanske det inte handlar om en rutin, utan snarare en fråga om attityd eller självmedkänsla.

En stor anledning till att jag blev utmattad var bristen på kärlek till mig själv, en oförmåga att prioritera mig själv. Jag satte mina barn, min man och allt och alla andra före mig själv. Dvs det fanns inte utrymme för att ta hand om mig, mitt välmående, min hälsa. Jag tror tyvärr att detta är en gemensam nämnare för många som blir utmattade, ett fröken eller herr duktig syndrom som inte är särskilt positivt för individen. Ingen begärde det av mig, men en blandning av kontrollbehov och stor omsorg om andra gjorde att det blev så. Jag är en snäll person. Snäll upplevs av vissa som negativt, och det håller jag inte med om. Snäll är bara ett annat ord för vänlig, problemet var att jag var FÖR snäll. Mot andra, men väldigt hård mot mig själv.

Jag jobbar verkligen på min självmedkänsla. Självmedkänsla det är att stötta sig själv i motgångar istället för att reagera med hård inre kritik eller kräva av sig själv att vara perfekt i alla lägen. Inte konstigt att jag blev utmattad så här i efterhand så hård jag var mot mig själv, som även mina bästa vänner vittnar om.

Men imorse vaknade jag sådär trött i själen som jag var innan jag blev utmattad. Det har dels med vår minsting att göra som tyvärr trendar att vakna tidigare och tidigare och som numer vaknar 4,40. Med ett skrik, hjärtat rusar upp i taket av chock. Så det bidrar, men idag kände jag att något annat låg bakom. Den där gnagande känslan av att jag höll på att tappa mig själv och mina behov igen. Så efter att vi lämnat barnen på dagis så kraschade jag först i soffan och tänkte kolla på någon feelgood film eller serie. Men så tittade jag ut och såg all den vackra, fluffiga snön och insåg att jag höll på att ta på mig en offerkofta. Och då blev jag motiverad att hantera detta på ett annat sätt. Så jag tog på mig och gick ut på en promenad. Lyssnade på mina knarrande fotsteg i snön och klassisk musik i hörlurarna. Efter nästan en timmes promenad så började mina tankar ta nya former och se nya lösningar. Samtidigt sprack molnen upp och solen kittlade mig i ansiktet. Det var en magisk känsla, som att naturen kramade om mig och hyllade mig för mitt beslut. Sen gick jag hem och mediterade i 15 min och började prata lösningar med min man. Sen började jag direkt sätta bollen i rullning för att sätta lösningarna i action.

Jag känner mig väldigt stolt över mig själv. Jag har lärt mig något av allt detta. Det är ok att dippa men inte för länge, det blir inget bättre av. Jag dippar men kommer väldigt snabbt upp igen. Jag ber om hjälp och jag står upp för mig själv. Jag är stolt över mig själv. Nu känns det bättre. Och naturen denna förmiddag, ahh. Tog massa kort för att föreviga och dela den underbara känslan som jag fick av denna timme.

Är du bra på att sätta dig själv först, vågar du vara lite ”ego”?

wpid-wp-image-1009302218jpg.jpg

 

 

Throwback thursday

Jag är snart 40 år gammal, om tre år. Gör detta att jag känner mig gammal och klok? I vissa lägen känner jag mig, inte gammal, men klok. Och ibland känner jag mig väldigt ung och omogen.

Jag tänkte på det imorse när jag var på väg till jobbet. Vad är det som gör mig till den jag är, eller gjort mig till den jag är?

Stort självförtroende men liten självkänsla 

The story of my life tills för cirka 6-7 år sedan. Jag var klassens pajas, en populär tjej som på ytan såg ut att ha en bra självkänsla, ett bra liv. Men så var inte fallet. Jag inser nu att jag krävt väldigt mycket av mig själv, att bevisa för mig själv vad jag är värd. Att jag inte tillåtit andra människor att hjälpa mig, och fram tills jag träffade min man så kände jag mig väldigt ensam, trots många vänner. Jag hade ett socialt liv med massa kul inbokat.

Ett mentalt breakdown har lett mig dit jag är nu

Vägen har varit väldigt krokig och lång även om jag försökt skynda på processen många gånger utan att lyckas. När jag gick Hälsopedagogiska programmet på Högskolan i Gävle läste vi en kurs om stress och fick i den prova på mental träning i form av mindfulness. Vi satt tillsammans i mindre grupper i ett rum vid ett runt bord. Vi blev ombedda att sitta i tystnad och blunda några minuter, jag minns inte hur länge vi skulle sitta. För jag började väldigt snart att hyperventilera. Läraren tog mig åt sidan i ett annat rum och förklarade att detta är en vanlig reaktion om man har massa grejer inom sig som man försökt lägga locket på.

Där började en lång resa med olika samtalsterapeuter för att lösa upp alla knutar och jobbiga tankar och känslor som fanns inom mig. Men där började också den jag är idag att formas.

Det har, pardon my french, varit en jävligt jobbig väg att gå men också lika viktig att gå. För det har gjort mig, på gott och ont, till den jag är nu.

Och nu då?

Jag vet vem jag är, jag vet mina styrkor och svagheter. Jag är ödmjuk för att jag aldrig blir ”klar” och det kan jag känna både frustration inför men ökar också spänningen på livet. Jag står stadigt på jorden, men ibland fladdrar jag iväg och då tar jag hjälp av framförallt min man att ta ner mig på jorden. Nu är jag mamma och det grundar mig men gör mig också väldigt medveten om mig själv som förebild för dem.

När jag gick in i väggen så fick jag kontakt med en kurator. Hon var toppen första två tillfällena för hon bekräftade mig på ett sätt som jag behövde höra av en utomstående. Men vid tredje tillfället började hon prata om mitt förflutna, och då insåg jag att jag var klar med många tidigare smärtor. Att utmattningen (som jag ska skriva mer om) berodde på händelser och beslut framförallt för en tidsperiod som började cirka ett år innan jag faktiskt inte orkade mer.

Jag blir aldrig klar, men jag är klar med mitt förflutna. Det som gjorde så ont och skapade mycket ångest och smärta. Det är en annan Maria, en som jag bara vill krama och hålla om.

Jag jobbar fortfarande på att be om hjälp och har blivit mycket bättre på det anser jag. Jag ställer inte så stora krav på mig själv och jag lyssnar till min inre röst. Jag lägger in stunder för vila och återhämtning kontinuerligt då jag kan checka av med mig själv vilka mina behov är nu. Precis som jag tränar fysiskt varje dag så tränar jag mentalt varje dag. Numer avslutar jag varje dag med meditation och ÄLSKAR det.

Jag vill avsluta med några citat som fångade min uppmärksamhet i samband med detta inlägg men också fråga dig om du brukar se bakåt och reflektera om det fortfarande påverkar dig idag? Och i så fall på vilket sätt, håller det dig tillbaka eller hjälper det dig framåt?

”Vår bakgrund och våra omständigheter må ha påverkat vilka vi är, men vi är nu ansvariga för vilka vi vill bli i framtiden.”

”Den mest inflytelserika person du kommer att prata med idag är du, så var noga med vad du säger till dig själv.”

Du befinner dig idag där dina tankar fört dig och imorgon kommer du att befinna dig där dina tankar tagit dig.

Bjuder även på några bilder från mitt tidigare liv

Det var mycket fest och försök att vara festens centrum. Blir trött bara att tänka på det… 

Jobbade i Vemdalen en månad 2008. Vemdalen och att kunna åka skidor varje dag var fantastiskt men trivdes inte med mina kollegor, boendet eller jobbet. Numer vårdar jag min tid för mycket att ge mig in i åtaganden som inte känns rätt i magen. 

Med familjen, och återigen pajasen som alltid ska vara i centrum. Det har varit utmattande rent känslomässigt att vara sån. Jag är fortfarande en pajas men jag behöver inte stå i centrum, jag är tillräckligt trygg i mig själv för att inte söka bekräftelse som jag gjorde tidigare.

Sen kom han in i bilden och allt förändrades. Som Laleh sjunger, det kommer aldrig bli som förr. Nä bara bli bättre. En fin sång både till text och musik. 

 

Livet efter utmattning

Jag pendlar mellan glädje och förtvivlan, mellan framtidstro och misströstan. Jag oroar mig över att känna mig orolig. 

Idag läser jag om ännu en kvinna som närmar sig väggen. Stressen tar över, kroppen säger ifrån, energin och glädjen försvinner. Ångesten tar över livet. 

Nu är det fem månader sen jag avslutade min sjukskrivning och jag tänker dagligen över mina beslut och vilka konsekvenser de får för mig. Detta är något jag alltid kommer få göra. Denna erfarenhet har gett mig en ny syn på livet och vilket ansvar jag har för mitt liv och mitt välmående. Mitt fokus med träning har de senaste åren varit inifrån och ut men ännu mer så nu. 

Jag känner mig trygg i mig själv men gör fortfarande misstag att säga ja när jag borde säga nej för att tid och orken inte kommer räcka till. Men nu korrigerar jag istället för att genomlida. 

Jag börjar kunna se i andras ögon och höra genom deras ord och kroppsspråk vilka som inte mår bra på insidan och jag känner mig nedstämd att det är mer vanligt att känna så än genuin glädje för livet. Så många frågor som ska besvaras och drömmar att förverkliga och på instagram ser man fina bilder med personer som ”lyckats” med ord som vill säga att allt är möjligt, det finns inga hinder. Kör, bara kör. Och vi tutar och kör, sliter ut våra bromsar och tömmer tanken på både bensin och olja tills motorn kraschar. Är det verkligen så vi vill leva våra liv? 

Just nu håller helt ärligt mina små barn på att driva mig till vansinne MEN i grund och botten är det för mig familjen som betyder mest. Jag vill bygga mitt liv och min tid med arbete och annat som gör att jag känner att vi får tid med varandra. Det är det jag skulle ångra mest på ålderdomens höst om jag inte prioriterade det mest nu. Prioriterar du med hjärtat?

Jag läste en kommentar angående ett annat blogginlägg i detta ämne där personen skrev;

Sambandet mellan tid och lycka är starkare än det mellan pengar och lycka.

Det är ju genialiskt! Så enkelt men ändå så svårt. Pengar har drivit mig väldigt hårt tidigare nu motiveras jag av att skapa tid för det som får mig att må bra. Vad driver dig? 

Idag jobbar jag hemma. Det har varit lite sömn inatt och en stökig morgon. Mina energidepåer behöver fyllas på. Jag har gjort iordning en stor kopp the och ska äta chokladbollar till. Sitter i soffan och ser ut på naturen utanför fönstret och njuter av tystnaden. 

Den viktigaste personen i mitt liv är jag själv. Jag måste själv må bra för att kunna ge kärlek och glädje till människor i min närhet