From Okategoriserade

Att jobba som personlig tränare

Jag har själv kunnat titulera mig Personlig Tränare sen 2011 då jag gick en utbildning via Personal Training School, som jag skrev om i inlägget om ständigt lärande. Idag har jag bjudit in Anna Lennartsdotter Lindbom att skriva om sina tankar kring detta yrke då hon själv arbetat aktivt som PT i många år. Jag hade själv förmånen att träna med henne som jag skrev om i en ny träningsupplevelse

Att vara personlig tränare innebär…

inte bara ett val av yrke. Den dagen jag gick min första utbildning så förstod jag nog inte exakt hur det skulle påverka mitt liv. Det är ett yrke som man liksom ÄR, inte bara har.

När jag vaknar på morgonen är dagens klienter redan i mitt huvud, jag vet vad var och en av dem har för behov och börjar förbereda mig på vad dagen har för utmaningar.

När jag går utanför dörrarna till mitt hem så är jag mitt yrke, jag möter medlemmar från gymet på väg till och från lämningen på skola och förskola, alltid beredd att svara på frågor om skador, träning och kost. Det kanske är så att jag inte sätter gränser riktigt här, men jag gillar att vara mitt yrke. Jag brinner för att hjälpa människor och då ingår liksom även vardagen. Det finns inga tydliga linjer.

När jag går genom entrén på Flex Sportsclub i Hägersten så kommer leendet automatiskt, det är lika kul varje morgon att träffa morgonpigga medlemmar som redan är igång med vad de nu ska göra.

När jag går och handlar på närmaste affär eller åker tunnelbana får jag alltid vara beredd på att folk hejar och att jag får heja tillbaka även om jag inte vet exakt varifrån jag känner igen dem. Det kan ju lika gärna vara från barnens skola och förskola som det kan vara medlemmar på gymet, eller kanske till och med både och.

När barnen gått och lagt sig så skrivs anteckningar om dagens arbete och jag kollar igenom vilka klienter jag träffar nästa dag. Ibland vaknar jag till och med på natten då jag kommer på hur jag ska hjälpa någon.

Det sista året så har jag vidareutbildat mig till 3D-tränare, något av de smartaste drag jag gjort genom åren. Jag har efter dessa utbildningar lyckats hjälpa människor mer än jag någonsin kunde innan. Att bygga muskler klarar alla. Att förbereda klienter så att de inte skadar sig eller hjälpa dem tillbaka efter skada för att inte bli drabbade igen är mycket mer komplext. Jag kan inte på långa vägar så mycket som jag vill, men törsten efter kunskap är otroligt stor!

Att utbilda sig kontinuerligt är otroligt viktigt som PT, hur ska du annars kunna ge dina klienter det allra bästa? De betalar dig för att ge dig det allra senaste, de räknar med att du kan ditt arbete och ger dem redskap att nå sina mål med de medel de kan och klarar av. Om jag lutade mig tillbaka och hade full tilltro till den utbildning jag har i grunden så hade jag aldrig kunnat ge mina klienter de de behöver.

Genom att aldrig tro att jag är fullärd så skapar jag en trovärdighet och genom att alltid vara ärlig med vad jag kan och inte kan så skapar jag ett förtroende. Genom ett stort nätverk med andra yrkesgrupper som sjukgymnaster, kriopraktorer, naprapater och massörer så kan jag alltid tipsa medlemmar och klienter om var de kan få mer hjälp utöver att träffa mig.

Vi får aldrig tro att vi kan allt, vi måste vara ödmjuka inför att det finns mer kompetens där ute och vi måste brinna för var och en av våra klienter. Ingenting halvdant. Ingenting utan att hjärtat är med. Vi är inte klara bara för att vi gått en utbildning och fått en licens, det är bara en biljett för att få börja vår resa. Ibland måste vi kliva av tåget och köpa ny biljett och kanske byter tåget riktning då så du landar någonstans där du inte trott du skulle hamna. Det är precis som det ska vara.

Vill du följa med på min resa? Jag bloggar om personlig träning, att vara mamma till fem och om livet i största allmänhet på www.lindeducation.net/blog.htmlanna

Mat i samband med träning

Den här veckan skriver vi i nätverket för svenska hälso-, och träningsbloggar om mat i samband med träning.

Det här är ett förhållningssätt för mig som förändrats, kanske rätt så drastiskt till och med de senaste åren. Från att vara lätt manisk med när jag åt och vad jag åt i samband med (både före och efter träning) med proteinpulver som en stående komponent dagligen så tänker jag nu lite annorlunda. Men då hade jag också som främsta fokus att gå ner i vikt och träningen innebar en del prestationsångest. Jag mätte midjan med jämna mellanrum och suktade efter magrutor. Och åt nog egentligen rätt så dåligt, och för mycket mat i kontrast till hur mycket jag tränade.

Jag skulle vilja säga att nu har jag en väldigt avslappnad syn på mat till träning, och en som fungerar bättre för mig. Proteinpulver har jag slutat med totalt. Jag har dock lagt till kosttillskott i form av d-vitamin och probiotika men i ser jag till att få i mig näring via kosten och inte via pulver. Jag har inget emot proteinpulver vill jag dock påpeka, men jag tror inte att det är svaret på allt för att bli stark längre. Jag är sparsam med mindre nyttigt som jag stoppar i mig och försöker äta mat som håller blodsocker och humör i balans hela dagen.

Vad vill jag säga med det då? Jo att jag har ingen speciell strategi vad det gäller mat i samband med träning längre. Det skulle vara att inte äta för nära inpå ett träningspass, speciellt inte om jag ska löpträna då det brukar resultera i att jag får håll. Eftersom jag äter vanlig mat utan konstigheter men som ger mig bra näring så behöver jag inte tänka speciellt på vad jag äter i samband med träning. Jag ser till att äta bra under dagen. Efter att vi i nätverket skrivit om mellanmål och ha läst vad flera av mina kollegor skrev så har jag även ändrat lite inställning till mellanmål. Nu ser jag till att äta mig mätt vid frukost, lunch och middag och adderar bara mellanmål om jag behöver, dvs om jag är hungrig. Inte bara sugen. Fördelen med det som jag insett är att minimerar risken att få i mig för mycket mat, och framförallt vinner tid när jag inte behöver äta var 3e timme längre. Och det har, om möjligt, gjort min inställning till mat ännu mer avslappnad.

Förut var ju ett mellanmål mina älskade bananpannkakor, och det blir ju inte så många av dem längre. Men det har jag löst som så att jag äter till frukost nr2 istället haha.

Har du någon speciell tanke kring mat i samband med träning? Jag skulle gärna inspireras av hur du gör. Clara och jag har liknande åsikter i detta ämne, och precis som henne tror jag inte på förbud.

Första Adventsfika

Ni vet de där fantastiska chokladbollarna? De som jag sedan testade att addera kanel till och fick julkänslor. 

Förra veckan provade jag även att krossa ner pepparkakor i smeten och rulla bollar. Att låta dem ligga i kylen och gotta till sig över natten var magiskt gott. Väldigt enkelt att göra till adventsfikat. Men… 

 … igår skulle jag köpa mer pepparkakor för att göra om detta mumsiga. Insåg då att alla köpepepparkakor innehåller palmolja. 

Enligt WWF är det den viktigaste vegetabiliska oljan i världen och finns i massor av våra matvaror som vi äter dagligen. Men odlingarna gör att regnskog skövlas för att skapa utrymme och det gör att bla orangutanger mister både hem och liv. Det vill jag inte stödja. Kolla ingrediensförteckningen och säkerställ att det är certifierad palmolja. 

Alternativet är ju att baka egna. Detta ger jag mig inte in på idag av den enkla anledningen att vi är mitt inne i ett flyttkaos. På torsdag flyttar vi. 

Men Hanna tipsar om veganska pepparkakor och Victoria om gluten-, socker-, och mjölkfria chokladbollar

Vad vill du ha till adventsfikat?  

 

Det här är verklighet

Det här är min son, som sover tryggt i vagnen när jag gick på promenad för att handla lite till dagens middag när en fin vän kommer på besök. Men idag orkar jag inte skriva någon peppigt inlägg om träning, drömmar eller gott och nyttigt att äta. 

Jag fick en riktig wake up call imorse när jag scrollade flödet på Facebook. En vän hade delat en film om kriget i Syrien. En väldigt ocensurerad sådan. Jag ska inte gå in på detaljer, men om jag säger att jag grät i flera timmar efteråt och ännu känner mig helt knäckt, så kanske du förstår. För dig som följer mig på Instagram vet vad jag pratar om. 

Herregud, vad de stackars människorna fått lida. Oskyldiga människor som kommer hit skadade både psykiskt och fysiskt, splittrade familjer som sörjer. Barn som fått men för livet. 

DET SKULLE KUNNA VARA OMVÄNDA ROLLER!

Det är helt sjukt att en så liten andel personer, sett till hela världens befolkning, kan sätta en värld i skräck. Och hit kommer människor som flyr för sitt liv från dem och vi gnäller att de kostar skattebetalarna pengar och bränner ner deras kortsiktiga boenden. Jag skäms. Sen finns det de som är eldsjälar och hjälper till med pengar, tid och närvaro. Wow all cred till er. Sen finns det de som inte gör något för vi har fullt upp att vara avtrubbade och inte vilja inse att detta påverkar oss också. Vi kan inte blunda för det. Jag kan inte blunda för det längre. För det har jag gjort. Och jag skäms för det. 

Jag har så många gånger tidigare gått förbi den romerska kvinnan som tigger utanför Ica och tänkt att jag inte har några kontanter att ge och därför inte gjort något. Skämts för mycket för att ens säga hej, ge henne ett leende. 
Idag fick jag fan nog på mig själv. Jag köpte lite mat och gav henne. Hon blev så tacksam, fick tårar i ögonen och blev chockad tror jag. Tyvärr för detta händer nog alltför sällan. Jag gav henne en kram och sedan gick jag raskt därifrån för att hon inte skulle se mina tårar. Jag skämdes att jag inte gjort så tidigare. 

Vi uppfostrar nästa generation vuxna och har ett viktigt ansvar. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Jag vill ge mina barn värderingen att vi är lika mycket värda. Vi hade bara tur som föddes i Sverige och vi kan dela med oss för att visa vår tacksamhet. För jag känner en enorm tacksamhet för min livssituation. 

Det behövs ta mig tusan mer kärlek och öppna armar i denna värld, inte krig och vapen. Vi behöver visa mer mod. Låta oss inspireras av kloka människor som Malala.

INGEN KAN GÖRA ALLT, MEN ALLA KAN GÖRA NÅGOT! 

 

Våga yoga

Imorse såg jag ett inlägg på Sofies blogg där hon lagt upp ett filmklipp från en yogauppvisning som hon gjort tillsammans med tre andra tjejer. 

WOW! Så kände jag när jag såg den sekvensen. Det såg så njutbart, avkopplande och flödande ut. Precis det som jag vill uppleva med hjälp av yoga. Jag skrev ju igår i min träningsresa att efter mina förlossningar vågar jag mer. I inlägget om att vara långt utanför min bekvämlighetszon så beskriver jag hur obekväm jag varit med yoga, speciellt i grupp. Det är dels därför som jag valt att anlita en yoga-pt, och för att verkligen få hjälp utifrån mina förutsättningar att nå mina drömpositioner. Det ser coolt ut men framförallt symboliserar det för mig att jag kan göra vad jag vill med min kropp, inga hinder i kropp eller mentalt som får mig att  känna mig som ett tungt kylskåp.

När jag blivit mer varm i kläderna har jag ögonen på två yoga utbildningar för nästa år. Bland annat min bloggkollega och vän Anna och hennes Tribalyoga. Att vilja införa yoga i mitt liv handlar inte bara om att bli smidig utan ser det även som mental avkoppling och träning. Och det behöver jag.

Men just nu blir det inte mycket träning av någon form. Har dragits med förkylning med snuva och halsont i en vecka nu. Är hemma med mina två små prinsar som hostar. Så idag tar vi det lugnt, myser hemma. Tar en promenad sen så får grabbarna sova lite i vagnen. Fascineras av min äldsta son som tittar på pedagogiska klipp på Youtube och lärt sig säga färger på både engelska och svenska. Snubben är 2år!! Men färgen grön kan han (ännu) inte säga på varken svenska eller engelska.

Hur ser din fredag ut?

Sofies filmsekvens

Annas Tribalyoga