Vit Jul och nyårsfirande! 

2 kommentarer

Jag tycker att Vit Jul intiativet är ett oerhört bra och viktigt intiativ för att barn inte ska behöva växa upp och få sin barndom och/eller högtider förstörda. 

Jag minns det själv alldeles för tydligt. Berusade män och kvinnor som bad mig sätta mig i knät och sluddrade otydliga och inte alla gånger barnsäkra ord med sin alkoholstinkande alkohol i mitt ansikte. Jag minns tydligt det obehag jag kände när jag förstod att detta inte var bra, eller rätt. Det var mycket fester hemma hos oss när jag var liten. Det var det nog hos många av mina vänner, det var inte samma medvetenhet som idag. Tror jag. 

Jag har vuxit upp med för mycket alkohol, och de problem och beteenden som det fört med sig. Sett människor förändras helt när de ”fått lite innanför västen”. Jag känner än idag ett stort obehag när människor börjar lukta, kanske sluddra lite eller börjar prata för högt och för mycket om sånt de inte pratar om annars. 

Jag ville inte det, men det var det enda jag visste om. Så jag började festa tidigt. Var 14 år första gången jag var berusad. Jag använde det nog som en flykt från vardagen där jag kände väldigt mycket ångest och ensamhet. Jag funderade på självmord men hade inte modet. Tack och lov. Jag delade mitt liv med en kille (vi var för unga för att kalla honom en man) där total brist på kommunikation i vardagen ledde till hårda ord, tårar och ibland slag mot varandra när vi drack. Då fann jag ord att uttrycka min oro, ångest och frustration över att känna så. Det var ingen bra relation men den varade 8 år och gjorde mig destruktiv. 

Jag drack enorma mängder, det är läskigt att tänka på hur mycket jag var förmögen att dricka utan att tuppa av. En vanlig konsumtion var en flaska vin och tre cider. Själv. På förfesten. Och så några öl på utestället för att inte nyktra till. Dagen efter ville jag sjunka igenom jorden av ångest och illamående. 9 av 10 kvällar gjorde jag något som jag inte borde gjort. Jag fortsatte vara väldigt destruktiv. Jag kunde skälla ut mina vänner utan anledning, vända min smärta mot dem. 

Jag fungerade i vardagen, på utsidan syntes inget. Jag ansågs som en charmig, ambitiös och framåt tjej och senare ung kvinna. Men insidan var svart, jag kunde inte sova på nätterna. Jag kände djup ångest varje dag, och trodde alltid att folk tittade snett på mig och tyckte jag var dum i huvudet. Jag saknade totalt självkänsla men de som inte kände mig ordentligt fattade inte. Ni som fattade och tog skit och ändå finns kvar, för er är jag evigt tacksam!!

9 av 10 festkvällar slutade med tårar eller något annat som ett rop på hjälp. Det fanns de som försökte hjälpa mig men trots att jag ville ha deras hjälp kände jag mig så värdelös att jag stötte bort dem.

Du måste själv vilja det för att få till en förändring!! Jag var 23 eller 24 år när det kom en vändning. En som skulle ta cirka 6 år innan det verkligen blev en långvarig förändring. Jag studerade till hälsopedagog och en lärare såg mig, verkligen såg mig och satte mig i kontakt med kurator på skolan. Efter några sessioner hade mitt förtroende blivit bättre för henne. Vid en session fick jag nog. Hade på söndagen legat i fosterställning i sängen av så djup ångest efter en fest. Vad jag gjorde tar för lång tid att återberätta så du kanske förstår att det fanns verkligen anledning till ångest. Jag skämdes så, vågade inte gå ut och svarade inte på sms och telefonsamtal. 

Så jag gick in till henne och sa att jag vill inte leva men jag vill inte dö. Ett gemensamt beslut ledde till några år med antidepressiva. Jag slutade inte festa och vara destruktiv men de räddade mig ändå. Plötsligt blev terapin verkligen till stor hjälp. 

När jag var 28 år så började jag jobba på ett jobb som erbjöd sina anställda hälsoundersökning varannat år. Blodprover, mätningar och frågeformulär. Ett formulär handlade om alkohol. Jag skrev i mina svar helt ärligt. Vid nästa möte då läkaren skulle berätta om hur alla prover och mätningar gått så tog hen upp det här med alkohol och uttryckte en djup oro över min konsumtion. Hen nämnde tom ordet missbrukare. Det blev det uppvaknande jag behövde!! 

Jag slutade inte festa men skar ner från 1-2 fester i veckan till kanske 1 gång i månaden, ibland mer sällan än så. Ju mindre jag drack och rörde mig i dessa miljöer desto bättre mådde jag. Jag hade slutat med antidepressiva för några år sedan och fortsatte med terapin. Vi började prata om annat, om ämnen som handlade om mig, mina drömmar och en framtid utan destruktiva beteenden. 

Jag fick en egen lägenhet, fast jobb och jag landade på båda fötterna. Kände mig äntligen trygg i mig själv. Nu var jag 31 år gammal och festade kanske 3 ggr per år. Jag hade kontroll över mitt alkoholintag och jag mådde äntligen bra. Jag hade både god självkänsla och självförtroende, även om det är något jag måste jobba för hela livet. Och så fann jag kärleken, min klippa, mannen som fick alla stormar att lägga sig. 

Jag är inte nykterist idag, jag kan ta ett glas till maten ibland. Trots läkarens ord såg eller ser inte jag mig själv som en fd missbrukare men mina lärdomar har gett mig erfarenheter som jag helst skulle vilja vara utan men som också gör att jag fortfarande känner en oro för att bli berusad. För mycket av det goda förändrar mig och mitt omdöme, inget snack om saken.

Därför kommer jag aldrig någonsin att bli full inför mina barn! Alkohol och barn går inte ihop. Jag upplever inte att de känner en oro över att vi tar ett glas vin till maten, men det händer också så sällan. 

Vi kommer inte ha fest där de är närvarande, jag kommer inte tillåta någon att bli full och närgången mot dem oavsett deras intentioner. 

På julafton drack jag en alkoholfri öl, och på nyår skålade vi med prosecco efter att barnen somnat. 

Vit Jul är ett bra intiativ men för mig är det vitt år som gäller. Mina söner ska aldrig behöva uppleva en oro över att jag är berusad. Jag vill vara en bra förebild när de själva kommer in i tonåren och kommer i kontakt med alkohol. Ge dem bra värderingar som gör att de ringer hem till oss och ber oss hämta dem, var de än är och hur sent det än är. Än att de ger sig in i slagsmål, slår en tjej eller är med i en krock. Där alkohol går in går vettet ut. 

Hur avslutar men ett så utlämnande inlägg i detta ämne? Tänk på barnen! Låt dem få en trygg uppväxt fylld med kärlek, bus och kramar istället för oro, tårar och ångest. 

Och om du inte har barn, tänk över din egen konsumtion. Har du kontroll över den? Kan du sluta dricka efter ett glas? Eller slutat det alltid med att det blir fler än vad du tänkt? 

Var rädda om varandra därute!! 

1

2 comments

  1. Malin says:

    Så himla viktigt och bra inlägg! Blir ledsen flr din skull, samtidigt som jag ju hör att du verkligen jobbat och kommit över det. Håller helt med om barnen!

    • liltraining says:

      Tack för din kommentar! Ja jag hade hellre varit utan denna erfarenhet men jag har äntligen lagt det bakom mig nu sen några år tillbaka. Tänker mycket på hur vi ska hantera när grabbarna kommer i kontakt med alkohol och fest.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *